Hoppa till innehållet

Sida:Hemmet 1928.djvu/145

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Louises läppar darra och kunna ej fullborda; hon bleknar, stiger hastigt upp och skyndar ut. Allmän sensation.

Fadern. Vad är det med Louise? Elise, vi måste ha reda på, vad som kommer åt henne.

Modern. Jag går genast till henne.

Går.


Fjärde uppträdet.

Modern och dottern.

Dottern ligger på knä med ansiktet lutat i sina händer. Modern går sakta fram och lägger sina armar omkring henne.

Modern. Louise, min goda flicka! Vad kommer det vid dig? Så har jag aldrig sett dig! Du måste säga mig, vad du har på hjärtat; du måste det!

De ord, med vilka du lämnade oss i afton… vad betydde de? Du gråter! Louise, jag ber, jag bönfaller hos dig, om du håller av mig, så dölj ingenting mer för mig! Vem är det bland dem, du håller av, som du ej mer kan tro på, ej mer högakta? Svara mig! Är det — din mor?

Louise. Min mor, min mor! Ack, min Gud! allt kan ju vara en irring, ett uselt förtal, och jag… Ack, ser du, min mor, det var min och mina syskons glädje att tänka dig så fläckfri, så änglaren! Och nu…

Modern. Och nu, Louise?

Louise. Och nu har man viskat till mig att… min mor icke är fläckfri.

Att hon och Jacobi älskat varandra. Jag sökte förkasta dessa tankar som brottslingar ur min själ. Då