Sida:Hemmet 1928.djvu/151

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

och han befunno sig om eftermiddagen på samma dag vars morgonsol hade lyst förklaringen emellan dem — förlovade!


Ännu ett frieri.

Tidigt på morgonen dagen därpå sändes till Eva en bukett av sköna mossrosor, emellan vilka låg ett brev till henne. Eva bröt det och läste följande:

»Jag har drömt, att jag kunde leva — leva ett liv skönare, fullare än någon roman ännu mäktat drömma det. Lilla miss Eva, som jag så ofta burit på mina armar — goda, unga flicka, som jag livet igenom ville bära vid mitt bröst, du måste höra, vad jag drömt, drömmer ännu!

Jag drömde, att jag var en klippa, skrovlig, ful. Men ett hjärta slog mom klippan. Det slog sig blodigt mot fängelsets murar, ty det längtade ut i solen, men kunde ej spränga sina bojor. Jag kunde ej befria mig ifrån mig själv. Då kom en flicka, en ljus, mild ängel vandrande fram genom skogen, och lade på klippan sin varma, liljevita hand och vidrörde den med rena läppar, viskande ett magiskt befriande ord. Då öppnades stenhällen, och hjärtat, det arma, fångna hjärtat, såg ljuset! Den unga flickan gick in i hjärtats kammare och kallade den sitt hem. Då spirade plötsligen upp ur det lycksaliga hjärtat sköna rosor, som doftade mot befrierskan, och hjärtats kammare välvde sig hög till ett tempel åt henne. Unga, goda flicka! Ville du ej våga försöket? Ville du ej lägga din varma