lämnade henne Schwartz' brev och väntade oroligt på hennes yttrande däröver. Sara bleknade flyktigt för den allvarliga och genomträngande blick, som fästades på henne, men förklarade sig nöjd att emottaga Schwartz' tillbud. Förvåning och ledsnad målade sig i lagmannens ansikte. Efter ett ögonblicks tystnad sade modern:
»Ack, Sara! Har du väl tänkt på detta? Tycker du, att Schwartz är en man, som kan göra en hustru lycklig?»
»Mig», svarade Sara, »kan han göra lycklig; lycklig efter mitt sinne.»
»Aldrig — aldrig kan du med honom få huslig sällhet! Aldrig skall du h honom få njuta av en sådan sällhet som jag fått erfara i detta mitt hem!»
»Må vara!» sade Sara stolt, svar och en har sin egen krets. Men för örnens natur passar ej duvans tomma lycka!»
»Sara!» utropade lagmannen i en ton av starkt missnöje.
Ur stånd att kväva utbrottet av upprörda känslor och med näsduken för ansiktet gick modern hastigt ut.
»Sara, blygs! Detta övermod går för långt!» sade lagmannen med strängt allvar och stod med bestraffande blick framför henne.
Hon darrade för denna blick, såsom en gång förr. Ett barndomsminne vaknade hos henne; hennes ögonlock sänktes, och brinnande purpur betäckte hennes ansikte.
»Du har glömt dig», fortfor lagmannen med lugnare allvar. »Sara! du älskar ej den man, med vilken
