du vill förena dig — det är omöjligt, att du kan älska honom! Ingen sann aktning, ingen ren tillgivenhet fäster dig vid honom!»
»Han älskar mig!» svarade Sara med darrande läpp — »jag beundrar hans konstnärssnille, hans kraft — han är den, som vill föra mig ut till oberoende och ära! Det är icke mitt fel, att kvinnans lott på jorden blivit så trång, så usel, att hon måste låta binda sig för att bliva fri.»
»Således ett medel blott! Det heligaste på jorden ett medel — och för vad? För ett lumpet, efemerisk lycksökeri, som du kallar ära, frihet! Arma, bedragna Sara! Huru har du blivit så förvillad, så bortförd från det rättas väg? Är det möjligt, att en usel bok, en bok av en lika svag och ytlig som anspråksfull tänkare, kunnat förföra dig.»
Och härmed drog lagmannen Volneys »Ruines» upp ur sin ficka och kastade den fram på bordet. Sara studsade och rodnade.
»Ah!» sade hon, »åter ett drag av spioneriet omkring mig!»
»Intet sådant!» svarade lagmannen lugnt. »Jag var i dag uppe i ditt rum; du hade glömt boken framme, jag tog den för att tala med dig om den och förekomma, att Petreas unga ögon utan ledning skulle förirra sig i dess irrgångar.»
»Man må tänka om bokens verkan, hur man vill», sade Sara, »så tycker jag åtminstone att epitetet ’svag’ allra minst tillkommer dess författare.»
»När du följt hans råd, Sara, när du kommer att likna det vrak, som här kastas av vågen, då skall du
