döma om styrmannens kraft och kunskap. Mitt barn, följ honom icke! En mera mogen, mera logisk tankekraft skall lära dig, hur litet han känner livets farvatlen, dess djup, dess skär och den rätta kompassen.»
»Ack!» sade Sara, »dessa stormar, dessa faror, ja, själva skeppsbrottet synas mig skönare än det stilla, vindlösa vatten, som utgör hemmets prisade hamn. Du talar om chimärer, min far! Ack, säg mig, är icke den prisade lyckan av det husliga livet mer chimär än någon annan? När salongen är städad, så ser man icke sopborsten och dammtrasan, som regerat där, ej de millioner stoftgrand, som uppfyllt rummet, och därför glömmer man gärna, att de varit där. Så är det även med hemmet och familjelivet. Man envisas att se blott dess vackra momenter och att förbise alla de mindre vackra, ja, de fula, som där förekomma.»
Halvt leende över Saras liknelse, svarade lagmannen: »Allt beror på, vilka av momenterna överväga inom hemmet. Är det oftare ostädat än städat, luften oftare full med damm än ren och frisk, så må fan bo där och icke jag. Jag vet väl, att det finnes hem nog på jorden, som äro dammiga helveten, men det må invånarna skylla sig själva för. På dem allena bero alla graderna av hemmets tillstånd, ända från det, då hemmet med skäl kan kallas förstuga till helvetet, och det, då, oaktat dess jordiska ofullkomlighet, oaktat ett och annat besök av damm och dammtrasa, det likväl kan förtjäna namn av en himmelens förgård. Och var, Sara, var på jorden skall du finna en tillvaro, fri för jordiskt stoft? Vad du klagar över, är intet annat än
