det jordiska skal, som omsluter all existens i dödligheten, mannens såväl som kvinnans; det är mullen, i vilken plantan måste växa, det är puppan, inom vilken larven måste mogna för sitt fjärilsliv. Kan du verkligen vara blind för detta högre och ädlare liv, som aldrig skönare utvecklas än inom ett fridfullt hem? Kan du misskänna, att det är inom familjens och vänskapens krets, som människan häst och fullast lever som människa, d. ä. som borgare av ett jordiskt och ett himmelskt rike? Kan du förneka det stora och ädla av kvinnans verksamhet inom det eskilda livet, hon må nu vara gift eller ogift, när hon blott söker —»
»Ack! dena enskilda krets är mig för trång. Jag behöver en större för att andas friskt och fritt!»
»I ren kärlek, i vänskap, i det godas utövning är stort och friskt andrum — evighetens vindar spela därigenom. I intellektuell utveckling — och den högsta kan vinnas inom det enskilda livet — öppnas hela världen för människans blick och oändliga rikedomar tillbjudas hennes själ — mer, ack, långt mer än hon förmår tillägna sig!»
»Men konstnärn? Konstnärn kan hemmet icke bilda! På världens teater måste han försöka sig. Är hans drift blott en chimär, min far? Och dessa utmärkta personer, som genom sina talanger ge världen de högsta njutningar, till vilka mängden ser upp med beundran och hyllning, kring vilka allt skönt och stort och behagligt samlar sig, äro de — dårar, blinda lycksökare?! Ack! vilken lott är väl härligare än deras? O, min far, jag är ung, jag känner inom mig krafter, som icke äro vanliga; mitt hjärta klappar för ett
