»Ibland, sedan en tid. Men var icke orolig därför och säg för all del ingenting därom åt min mor eller Gabrielle. Jag har talat vid Munter därom, och han har givit mig medel därför, och tror ej det skall ha något att betyda. I dag har jag haft denna hjärtklappning oavbrutet, och kanske har jag därför varit litet hypokondre; och förlåt mig, söta Leonore, att jag plågat dig därmed! Jag är mycket bättre och muntrare nu; denna lilla vandring har just gjort mig gott. Måtte du blott ej ha fått dig snuva på den, Leonore, ty då blir du visst straffad eller hotad med Louises elixir! Men far inte en resvagn fram till vår port, just som om den ville stanna där? Kan det vara Eva? Vagoen stannar — det är säkert Eva!»
»Eva! Eva!» utropade Leonore med innerligaste glädje, och båda syskonen sprungo nu så hastigt fram till porten, att Eva, när hon steg ur vagnen, emottogs av deras armar.
Eva.
Klar var solskensstunden i Frankska hemmet vid Evas återkomst. Den inbördes kärleken, som strålade ut i omfamningar, leenden, tårar, skratt, ljuva välkomstord, tusen glädje- och ömhetsbetygelser, lät första timmen försvinna i ett muntert rus. Och när allt blev lugnare och man närmare beskådade varandra, så samlades allas blickar och tankar med förtjusning på Eva. Hennes skönhet tycktes nu stå i sin högsta blomma, och det var ett tjusande liv i hennes blic-
