honom — ty hans ögon hade blivit farligt lidande efter branden — för att konsultera Köpenhamns skickliga ögonläkare. Våra ögon återse honom ej, förrän under en mycket senare period av vår historia.
Döttrarna i familjen sysselsatte sig nu allvarligt med redan förut omtalta planer, för att söka en självständig bärgning och i närvarande omständigheter lätta föräldrarnas omsorger utan att falla någon annan till last. Eva önskade att för det första antaga en bjudning, som hon fått till en lantegendom i grannskap med den, där major R*** nu uppehöll sig. Från Axelholm öppnades hjärtan, armar, flyglar, corps-de-logi m. m. för Frankska familjens medlemmar. Det felades icke utvägar för kolonisationer, men lagmannen bad nu så hjärtligt de sina, att för närvarande låta allt detta vara och icke nu göra utvandringar från hemmet. »Om ett par månader», sade han, »i vår kanske, kunnen I göra huru I viljen, men nu — låt oss bliva tillhopa! Jag behöver nu se er omkring mig för att vara säker på att jag verkligen ännu har er allasammans. Jag kan icke fördraga tanken att nu mista någon av er!»
Och likväl tycktes denna tanke snart vilja påtvinga sig fadern. Henrik hade sedan brandnatten icke haft ett ögonblicks hälsa, en oupphörlig hjärtklappning hade begynt och fortfarit alltsedan denna natt, och till denna plåga sällade sig farliga tillstötar av kvävning och kramp, som oaktat alla däremot använda medel tycktes snarare ökas än minskas. Detta oroade lagmannen så mycket mer, som han nu mer än någonsin älskade och värderade sin son. Förrän efter
