branden kunde man icke säga, att förhållandet mellan far och son hade varit varmt.
Vackert säger mohammedanen, att, när dödens ängel nalkas människan, kasta dess vingar i förväg en skugga över henne. Redan i begynnelsen av Henriks sjukdom tycktes hans själ vara fördunklad av en ovänlig skugga, och under den första tiden av sjukdomens allvarsammare utbrott tilltog skuggans makt. O! det var icke så gott, icke så lätt för den unga mannen, så rikt begåvad med allt vad som gör livet skönt på jorden, och nu vid begynnelsen av en bana, på vilken friska lagrar och kärlekens rosor vinkade honom, det var icke så lätt att ifrån denna framtid vända sin blick och lyssna fill orden, som hans klappande hjärta tycktes viska till honom natt och dag: »Du skall gå ned i din grav! Jag skall ej upphöra att klappa förrän dess dörr upplåtes.» Men för sinnen sådana som Henriks är steget icke långt ifrån mörker och till ljus. Det fanns i hans själ vad som låter människan säga till livets och dödens herre:
Se vi klart vår dödsdom skriven,
Herre, utav dig,
med en kyss därpå, vårt huvud
ödmjukt böjer sig!
Henrik hade en dag ett långt, enskilt samtal med assessor Munter, hans skickliga och omsorgsfulla läkare, När denne gick ut från honom, hade han tårar i ögonen. Henrik åter var, när han återkom till de sina, blekare än vanligt, men ett slags milt och hög-
