»Vad är icke riktigt, Ulla?»
»Att mamsell Eva går så sent till graven — och inte kommer hon hem därifrån förrän klockan är tio slagen — och att hon vill vara så ensam! I går riktigt grät mamsell Leonore och bad henne så innerligt att icke gå, eller också att få följa med henne. Men det ville icke mamsell Eva, utan sade, att hon icke skulle gå, och bad mamsell Leonore att gå upp till det andra herrskapet och lämna henne allena. Men så fort mamsell Leonore lämnat henne, gick hon ut, med bara en tunn schal över huvudet. Och i afton har hon också gått dit. Ack, jag har riktigt gråtit över det, nådifru lilla! Det måtte vara någon stor sorg, som tär henne, ty hon blir blekare för var dag!»
Mycket orolig över vad hon hört, skyndade Elise att uppsöka sin man. Hon fann honom ivrigt sysselsatt bland sina papper och böcker, men han lämnade allt, så fort han fick se sin hustrus bekymrade ansikte. Hon berättade honom, vad hon hört av Ulla och sade honom sin avsikt att själv genast gå till kyrkogården.
»Jag går med dig!» sade lagmannen. »Säg blott åt Louise, att hon fördröjer kvällsvarden, tills vi återkomma, och jag tror, att ingen skall sakna oss. De äro så uppe i musiken!»
Så sagt, så gjort. Makarna följdes åt. Klockan var omkring halv tio. Man var i medio av maj, men luften var kall, och en våt dimma föll ned.
»Gode Gud!» sade lagmannen sakta, »hon går till döden med att dröja på kyrkogården i denna luft och vid denna timme.»
När makarna nalkades kyrkogården, sågo de ett
