fruntimmer gå hastigt in genom dess port, Det var icke Eva, ty Eva satt på sin broders grav; hon satt orörlig på jorden där och liknade en vålnad. Kyrkogården var för övrigt öde. Den person, som gick före makarna, nalkades sakta graven och blev stående några steg därifrån.
»Eva!» sade en bedjande, sorgsen röst. Det var Leonores. Lagmannen stannade med Elise bakom ett par yviga granar. Just på samma ställe hade han stått en gång förr och hört ett samtal av mycket olika art.
»Eva!» upprepade ännu en gång Leonore, med ett uttryck av genomträngande ömhet.
»Vad vill du mig, Leonore?» frågade Eva med otålighet, men utan att röra sig, »jag har ju bett dig att få vara allena.»
»Ack, jag kan icke lämna dig, Eva! Varför sitter du här, i den våta, kalla aftonen, och på jorden? O, kom hem, kom hem med mig!»
»Gå du hem, Leonore! Denna luft är icke för dig. Gå hem till de glada och var lycklig med dem!»
»Minns du, Eva, när jag för flera år tillbaka var sjuk till själ och kropp? Minns du den, som då lämnade de glada för att trösta mig? Jag bad henne lämna mig, men hon gick icke ifrån mig. Icke heller går jag nu ifrån dig!»
»Ack gå! Lämna mig allena! Allena står jag ändå numera i världen!»
»Ångrar du din försakelse! Den var så ädel! Ville du ännu förena dig med honom?»
»Nej! Nej, därmed är det förbi. Hellre ville jag numera dö. Men — o ser du, Leonore! Jag har så älskat
