honom! Jag har smakat kärleken! Den har låtit mig känna huru tjusande, huru gudomligt livet kan vara. — O, Leonore! Den klara, solvarma sommardagen är icke mera olik denna dimmiga aftonstund än det liv, som en stund gick upp för mig, är olika den framtid, som nu ligger för mig!»
»Nu tycker du så, Eva, nu tror du det, men — låt en liten tid gå om, och du skall få se, att det blir annorlunda!»
»Ack! jag är redan så trött, så trött vid mig själv och vid hela livet. Jag har känt som om jag skulle bli en börda för alla de mina. Och när jag sett er alla så lyckliga, då har jag längtat gömma mig för alla, långt, långt ner i graven!»
»Men för mig skall du ändå ej kunna gömma dig, från mig skall du ej gå, Eva. Ty vart du går, skall jag följa dig. — I den grav, där de lägga dig, skola de även lägga mig vid din sida. Och gärna skall jag dö för din skull, om — du ej vill leva för mig!»
Orden slocknade; båda systrarna hade lindat kring varandra sina armar och blandat sina tårar. Evas huvud viiade på Leonores axel, då hon efter en lång tystnad talade med matt avbruten röst:
»Säg inte mer, Leonore! Som du vill, skall jag göra! Tag mig, gör med mig vad du vill — jag är för svag att bära mig själv i denna stund!… Stöd mig — jag skall följa dig. Du är min goda ängel!»
Andra skyddande änglar nalkades nu och slöto systrarna i hulda armar. Ledsagad av dessa, återvände Eva till sitt hem. Hon var fullkomligt hängiven och kärleksfull och bad alla ömt och upprepat att förlåta
