Petrea suckade, i det hon sade: »Jag har väl haft aningar, förhoppningar — drömmar. kanske — men ännu leva de i min själ — om en väg, en verksamhet, som skulle göra mig nyttig och lycklig enligt min kraft. Jag har mindre stora anspråk på livet nu än förr, jag tror vida mindre om mig själv — men o! Finge jag såsom den ringaste atom av ljus sluta mig till en av de strålar, som genomgå mänskligheten, vederkvickande människornas själar, så skulle jag tacka Gud och prisa mig lycksalig. Jag har gjort ett försök — min mor och du, Gabrielle, veta det — att i en bok uttala något av det, som levat och som lever inom mig, och har sänt manuskriptet till en litterärt bildad boktryckare för att bedömas och — om domen blir fördelaktig — vidare utsändas i världen. Skulle det lyckas, skulle på denna väg en verkningskrets öppnas för mig — o, då kunde jag en gång bli en nyttig och lycklig människa, som gjorde de mina glädje och kunde bereda…»
Petrea blev här avbruten av ett stort paket, som inlämnades och som var adresserat till henne. En hemsk aning genomfor Petrea, och hennes hjärta klappade häftigt, i det hon bröt förseglingen och igenkände — sitt eget manuskript. Det var den litterärt bildade boktryckaren, som återsände det, åtföljt av en liten skriven lapp, som innehöll den roliga underrättelsen: att han ej kunde bjuda det allra minsta för boken, icke heller själv påkosta dess tryckning.
»Således även denna väg stängd!» sade Petrea, och hon lutade pannan i handen, på det ingen måtte se huru det kostade på henne. Hon hade således missta-
