prydnad. Ett glas med vackra friska blommor var dess enda lyx.
»O, så hjärtligen välkommen!» utropade Petrea, i det hon med strålande blickar såg på den inträdande och hans dyrbara utstoffering.
»Jo, jag menar att jag är välkommen i dag!» sade assessorn. »Här är namnam för miss Petrea. Se här, och se här!»
Assessorn lade härunder upp på bordet den ena boken efter den andra, nämnande dess innehåll. De voro av det slag, som för den tänkande människans blick öppnar nya världar, och Petrea tog emot dem med en förtjusning, som blott de kunna förstå, som sökt och törstat och funnit samma fröjdekälla som hon. Assessorn njöt tyst av att se hennes glädje, under det hon beskådade böckerna och talade om dem.
»Vad ni är god!» sade Petrea, »vad ni är innerligen god, som så tänker på mig. Men ni måste se, att jag även väntat er i dag!s Och med ögon, som strålade av innerlig välmening, tog hon fram ur ett skåp tvenne äkta porslinstallrikar; på den ena låg svällande vetebröd, och på den andra höjde sig den härligaste druvklase, vilande på en krans av egna blad, i flera schatteringar, smakfullt ordnade och följande tallrikens guldkant, Anrättningen ställdes på ett litet bord i fönstret, och så att solen sken därpå.
Assessorn såg därpå med blicken av en holländsk fruktmålare och tycktes njuta av den i sin sort fullkomligt vackra tavlan.
»Ni får ej blott betrakta, ni måste även äta er frukost», sade den livliga Petrea. »Brödet är — hemba-
