sitt skrivbord, överlämnande åt sin hustru att fäkta ensam. Fru Elise kämpade tappert men måste vanligtvis sträcka vapnen, och hon önskade att hon måtte få hjälp från något håll ty annars skulle kandidaten bliva alltför egenkär och inbilsk och detta skulle förstöra trevnaden i diskussionerna.
En kväll tog Elise sitt arbete, och kandidaten satte sig med viktiga miner framför henne för att inviga henne i djupheterna av sitt system. Han hade redan hostat ett par gånger och öppnade just munnen till ordspråk, då ett bjärt gläfsande och ett påföljande utrop av »allra ödmjukaste tjänarinna!» hördes i dörren, och i dörren neg, med ett slags prenterlig värdighet och en liten vit pudel på armen, en person, till vars ära vi vilja begynna ett nytt kapitel.
Hovmarskalkinnan.
Hovmarskalkinnan Gunilla W. hörde odisputabelt till högsta »haute volée» i den förträffliga staden X., där vi gjort bekantskap med den hederliga familjen Frank. Hon var syster till landshövdingen Stjernhök och bebodde första våningen av det hus, där Frankska familjen hade den andra, och Evelina Berndes den understa våningen. Hovmarskalkinnan hade framlevat sin ungdom vid hovet och tillbringat mången dag i själströttande tvång och mången natt med att sy de klänningar, som för världen skulle dölja, huru fattig fröken Gunilla var, utan att någonsin klaga över dag eller natt, över tvång eller fattigdom, men blev för sin
