utkorade vän och gynnarinna. Ernst Adam — den äldsta av de åtta — en gosse av särdeles stadigt väsen, satt stilla vid morfaderns sida och tycktes räkna sig till de stora. Lilla Alfred hoppade omkring sin mor.
Lagmannen såg sig med livliga blickar omkring, planterade alléer, boskéer, satte ut bänkar, såg dem fyllas av njutande människor, och meddelade sina planer till Jacobi.
Jeremias betraktade scenen med ett buttert, vemodigt, honom eget leende, När lilla David kom hoppande till honom med en välluktande skogsblomma, utropade han plötsligen:
»Varför skulle man icke göra en botanisk trädgård av detta hellre än en vanlig park? Blommor äro ändå det enda litet roliga här i världen, och efter det nu är så ställt, att människorna sätta näsan i vädret, så är det så gott att de få någonting att snusa på. En brunnsinrättning kunde allt förenas härmed — litet elände sköljer den väl bort ur stackrarna här i världen!»
Lagmannen fattade med glädje denna tanke. »Så skola vi», sade han, »kunna förena nytta med nöje. Detta företag blir väl något kostsammare än en simpel parkanläggning men det bör icke hindra. I denna sköna, välsignade fredstid och med de utsikter vi ha att, på Guds makt, få behålla den, kan man ta sig för ett arbete och hoppas få göra det färdigt i lugn, om ock det är ställt på längre tid.»
»Och sådana arbeten», sade Jacobi, »verka förädlande på livet under fredstider. Freden behöver ett lika starkt mått av krafter som kriget, men emot andra slags fiender. All förädling av den jordiska tillvarel-
