pund gällande, så att det på en gång tjänar det enskilda och det allmänna.»
»Så», tillade Petrea, »bilda regnets droppar bäckarna, som gjuta sina vatten i floden, och kunna, om även anonymt, deltaga i dess välgörande lopp.»
»Så är det, mitt kära barn!» sade fadern och räckte henne handen.
»Det är en glädjande tanke!» sade Louise med tårfulla ögon. »Hör väl på, Adam, vad morfar och moster säga, och kom väl ihåg det! — Gapa inte så förfasligt, kära du! En hel fregatt kunde få rum att segla in i din mun.»
Härvid började lilla Alfred skratta så gällt och hjärtligt, att alla de äldre oemotståndligt gjorde honom sällskap. Adam följde med, och vid ljudet av denna skrattsalva kommo sättandes från alla kanter Sem och Seth, Jacob och Salomon, Jonatan och lilla David, såsom en flock sparvar slå ned på en utkastad handfull gryn. De kommo skrattande, emedan de hört skrattas, och ville vara med om traktamentet.
Solen hade emellertid gått ner och kvällens kulna tomtegubbar begynte vandra över tomten, då familjen bröt upp, under muntraste glam, för att begiva sig till hemmet. När de vände sig mot staden, glimmade Mariakyrkans stjärna som en eld i solens sista stråle, och månen steg lik ett blekt men milt ansikte upp över taket på deras hem. Det var något i denna syn, som gjorde ett sorgligt intryck på Gabrielle. Kyrktornets stjärna glimmade över broderns grav, och månens anblick lät Gabrielle ovillkorligt tänka på moderns bleka, milda anlete. För övrigt var aftonen så skön. Trasten
