och ställer med oss efter sin vishet och nåd, än om jag tror, att en skock nomader…»
»Monader, monader!» skrek kandidaten.
»Monador eller nomader!» svarade snäsande fru Gunilla, »det kan just vara detsamma! Låt bli min bomull, jag behöver den själv. Era nomader må nu vara så präktiga och mäktiga som helst, och behärska sig och leva och dö efter egen vishet, så ser jag ej att världen blir minsta grand ordentligare för det och ingen smula roligare att betrakta. Och varför går det så illa till? Jo, det är just därför, att ni, goherrar, tro er vara sådana mäktiga monader och tro så mycket på er egen kraft och icke vilja veta, att ni äro fattiga syndare allihop, som borde bedja vår Herre att regera era fattiga nomadsjälar, så att de må bli litet klokare. Men just sådana där nomadidéer ha vi att tacka för alla rabulisterier och uppror och utslagna fönster. Om I voren lite mindre nomader och lite mera förnuftiga människor, så skulle man leva i bättre fred på jorden!»
Kandidaten var alldeles förbluffad. Aldrig hade han hört argumenteras på det viset. Han såg på hovmarskalkinnan med gapande mun, och när nu Pyrrhus, uppeggad av sin härskarinnas vredesmod, sprang gläfsande upp på bordet och nafsade efter kandidatens näsa, så kunde Elise ej mer återhålla den munterhet, som samlat sig hos henne under dispyten, och kandidaten gjorde henne sällskap i ett hjärtligt skratt, men friherrinnan såg ännu bister ut, då hon tog god natt och avlägsnade sig.
»Huru kom det sig, att ni blivit bekant med hov-
