marskalkinnan W**?» frågade Elise, när denna var bortgången.
Kandidaten svarade: »När jag för ett par år sedan studerade i ***, hyrde jag en liten vindskammare i samma hus, där hovmarskalkinnan då bodde. Som jag då hade ganska knappa tillgångar, lät jag hämta min middag från ett spiskvarter, där den ficks för billigaste pris; men den var också av så dålig beskaffenhet, att den ofta återvände nästan orörd, och jag fick genom en promenad i fria luften söka förströ min hunger. Så hade jag levat en tid och därunder magrat betydligt, då hovmarskalkinnan W., som jag ej kände personligen, lät genom sin hushållerska proponera mig att bestrida min mathållning för samma pris som det jag betalade på spiskvarteret. Förvånad, men ganska nöjd, tackade jag och emottog tillbudet. Jag fann snart, att hovmarskalkinnan på detta vis ville bli min välgörarinna, utan att synas det och utan att jag skulle behöva tacka därför, och jag levde från denna dag i verkligt överflöd. Hennes godhetsfulla omsorg stannade ej därvid. Under en mycket kall vinter, då jag sprang i en tunn syrtut på gatorna, fick jag mig oförväntat en päls, fodrad med skinn, tillsänd — varifrån? det kunde jag på länge ej leta ut; men slutligen förde mig händelsen på spåret och till — friherrinnan. Men fick jag väl tacka henne för allt detta? Nej! hon blev ordentligt ond och snäste mig, när jag ville yttra den tacksamhet, jag så varmt kände och alltid skall känna för hennes godhet.»
Kandidatens ögon tårades, och Elises och hennes mans glänste av nöje vid denna berättelse.
