bestört tillbaka; men efter ett ögonblick närmade hon sig åter, talande vänliga ord till den förvildade flickan. Denna gjorde åter en hotande demonstration, men hennes händer blevo plötsligen fängslade av en stark, manlig hand, och en blick så allvarlig och bestämd fästes på henne, att hon darrade för den, kände sig underkuvad och gav vika för den starkares välde. Lagmannen lyfte henne upp och satte henne på sina knän. Hela hennes lilla kropp skälvde. »Var icke rädd för oss!» sade smekande Elise, »vi äro dina goda vänner. Vill du följa mig hem till mina små i afton, så skall du få söt mjölk och vetebröd med dem och sen få sova i en liten säng med rosenrött täcke på.» Den vita mjölken, det rosenröda täcket och Elises milda röst och väsen tycktes verka på barnasinnet.
»Jag vill nog komma med dig», sade hon, »men vad skall pappa säga när han vaknar?»
»Han skall bli nöjd!» försäkrade Elise, i det hon svepte en varm schal kring barnets axlar.
I detsamma hördes buller på trappan, Lilla Sara utstötte ett svagt förskräckelsens rop och började skälva ånyo. Herr N—s hushållerska inträdde, åtföljd av två unga pojkar; lagmannen förkunnade henne sitt beslut att taga vård om Sara samt om hennes fars kvarlåtenskap. Vid detta senare ord började madammen hålla väsen och utösa sig i eder, som lagmannen måste tysta med en allvarlig hotelse. Han sände därefter en av gossarna till värden i huset, och sedan han med denne avtalat de säkerhetsmått, som skulle tagas för bevarandet av den dödes möjliga kvarlåtenskap, tog han lilla
