Sara på armen, svepte henne väl in i sin kappa och gick med sin hustru bort.
Emellertid härskade bland de små Frankerna en alldeles obeskrivlig nyfikenhet. Elise hade vid sin bortgång sagt dem, att hon kanske skulle återkomma med en liten syster åt dem. Petrea såg i högsta grad nyfiken ut när lagmannen öppnade sin vida kappa och sakta nedsläppte därur något, som Petrea först med fasa förmenade vara en sotarmurre, men som vid närmare skärskådande befanns vara en mycket späd och mager nioårig flicka med svart hår, mörk hy och ett par ovanligt stora, svarta ögon, som med ett nästan hotande uttryck betraktade de vita och ljushåriga små, som häpnande skockade sig omkring henne.
»Där har ni en syster till!» sade fadern i det han förde barnen till varandra. »Sara! där äro dina syskon! Hållen av varandra och varen snälla tillsammans, mina barn!»
Barnen sågo litet häpna på varandra, men Henrik och Louise togo den lilla främlingen beskyddande vid handen, och snart tävlade alla om att välkomna henne.
Barnens aftonbord dukades. Flera ljus intogos. Scenen var glad, Man offrade allmänt till den nykomna. Louise kom fram med tvenne, mer än årsgamla konfektbitar samt en liten dosa, i vilken de kunde vidare förvaras.
Henrik förärade en röd trumpet och gav frikostig undervisning i konsten att blåsa på den.
Eva skänkte bort sin docka, Josefine, i dess nya, röda florsklänning.
