Den gula portföljen.
För första gången, sedan katastrofen inträtt, var hon ensam med sina tankar.
Nu voro goda råd dyra. Hon hade endast på sig några minuter för att lossa på maskorna i det nät, som hon snärjt omkring den man, hon älskade.
Merlin och hans karlar skulle snart vara tillbaka. Komme de hit för andra gången, gick det ej an, att hon blev sittande på soffan hela tiden, och så länge den gula portföljen befann sig i Déroulèdes rum, var faran överhängande.
Hon tänkte ett ögonblick på att stoppa portföljen in mellan sina klädesplagg och hårt knyta fast den, men vid närmare eftertanke insåg hon, att detta ej var rådligt; den skulle komma att märkas. Hon hade ej själv sett papperen; vilket som helst utav dem skulle kunna utgöra absolut bevisning på Déroulèdes förmenta brottslighet, helst som det kunde antagas, att handstilen mestadels var hans egen.
Tänk om Merlin i övermåttet av sin förargelse skulle befalla, att även hon underginge kroppsvisitation! Blotta tanken därpå kom henne att rysa, men hon skulle ha fogat sig däri, om hon därigenom kunnat rädda Déroulède. Men härpå kunde hon ej vara säker, förrän hon genombläddrat papperen, och därtill räckte ej den knappa tiden.
Det gällde alltså först och främst att skaffa de komprometterande papperen ut ur rummet och på något sätt undangömma dem, åtminstone tills vidare.
Hon steg upp från soffan och tittade ut genom dörren. Förstugan låg nu öde, men från husets vänstra flygel, i den övre våningen, kunde man tydligt höra soldaternas tunga tramp och då och då ett flatskratt från Merlin.
Juliette lyssnade ett ögonblick och försökte räkna ut, vad som försiggick. Jo visst — de hade nu alla gått till Déroulèdes sovrum, som låg längst till vänster, vid ändpunkten av den breda korridoren en trappa upp. Hon skulle kanske nätt och jämt få tid att utföra den plan, som just nu fallit henne in.
Hon gömde så gott hon kunde den tjocka läderportföljen i sina klädningsveck. Det var ett stort vågspel, detta… Om hon just nu genskötes i trappan av någon av husets objudna
96
