Sådd och skörd.
åt honom — kvinnorna i trasiga kjolar, karlarna med bara ben och skjortorna nedhängande på höfterna, barnen tjutande och skrikande — följde de nu med honom för att övervaka, att ingenting ont vederfors honom.
XVII.
Sådd och skörd.
Merlin väntade en stund i förstugan, tills han hörde bullret av den avtroppande folkmassan småningom dö bort på avstånd. Med en belåten grymtning steg han därefter ånyo uppför trapporna.
Händelserna ute på gatan hade endast tagit några minuter, och madame Déroulède och Anne Mie hade lyssnat till folkhopens larm med så mycken oro och ängslan, att de ej haft någon uppmärksamhet till övers åt Juliette.
De hade ej vågat träda ut på balkongen för att se efter, vad som egentligen stod på, och fattade därför ej vad det betydde, att dörren åt gatan för andra gången öppnades och stängdes.
Men i nästa ögonblick kommo Merlins tungt hasande fotsteg i trapporna Anne Mie att förfärad se sig om.
— Det är bara soldaterna, som komma tillbaka för att hämta mig, sade Juliette lugnt.
— För att hämta er?
— Ja, de komma för att föra bort mig. Antagligen ville de inte göra det, så länge monsieur Déroulède var kvar, för att inte —
Hon fick aldrig tid att tala till slut. Anne Mie stirrade allt jämt på henne, stel av undran och fasa, när Merlin trädde in i rummet.
I handen höll han en gul läderportfölj, söndersliten och uppfläkt vid ena ändan, jämte några stycken delvis svartbränt papper. Han gick rakt fram till Juliette och körde utan minsta hänsyn portfölj och papper i ansiktet på henne.
— Tillhör detta er? sade han barskt.
— Ja.
117
