Sådd och skörd.
— Jag förmodar ni vet, var de ha hittats?
Hon nickade lugnt till svar.
Vad var det för papper, som ni brände upp?
— Kärleksbrev.
— Ni ljuger!
Hon ryckte på axlarna.
— Jag gör väl det, då, svarade hon kort.
— Vad har de här papperen varit för slag? upprepade han med en avsiktligt rå och gemen ed, som emellertid ej ägde förmågan att bringa den unga flickan ur hennes jämnvikt.
— Det har jag redan sagt er, sade hon, kärleksbrev, som jag ville bränna upp.
— Vem var er älskare? frågade han.
När hon icke svarade, pekade han utåt gatan, varifrån ropen »Déroulède! Vive Déroulède!» ännu skallade på avstånd.
— Voro breven från honom?
— Nej.
— Ni hade alltså mer än en älskare?
Han skrattade, blinkade förtroligt och tog på sig en illmarig min, som ytterligare förvred den fula fysionomien.
Han stack sitt ansikte tätt intill hennes, och hon slöt ögonen, sjuk av fasa vid beröringen med den gräsliga varelsen. Även Anne Mie hade uppgivit ett sakta rop av ömkan vid åsynen av denna stinkande och snuskige usling, som med avsiktlig oförskämdhet trängde sig så tätt inpå den stackars flickan som möjligt.
Med en rå åtbörd satte han sin kloliknande hand under hennes fina haka och tvang henne sålunda vända på huvudet och se på honom. Hon ryste vid den vidriga beröringen, men förlorade ej sin lugna fattning.
Det var i händerna på dylika hänsynslösa uslingar, som hon med vett och vilja överlämnat honom, som hon älskade. Hennes egen förnedrings mått tycktes henne nu rågat, men trots och upprorslusta sjödo inom henne.
— Du hade alltså mer än en älskare, du alltför söta unge, sade Merlin med ett skratt, som skulle ha klingat som musik i öronen på den onde. — Och så tänkte du skicka i väg den ene till giljotinen för att mera kunna gynna den andre. Var det så?
118
