Sida:Hennes hämnd 1908.djvu/175

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Försvaret.

domstolsskranket. Hennes ömma hjärta gjorde henne villig att lida döden och vad som var ännu värre än döden. Men ni, franska medborgare, som framför allt äro ädla, sanna och ridderliga, ni skola icke tillåta, att en ung kvinnas ingivelser straffas som ett vanligt skurkstreck. Till er, Frankrikes kvinnor, vädjar jag i er barndoms, era flickårs, er moderlighets namn. Fatten medlidande med henne, hon är värd det, ännu värdigare, sedan hon rodnat inför er! Hon är det lika värdig som trots någon hjältinna i Frankrikes ärorika historia.

Hans sällsamt medryckande stämma genljöd under takbjälkarna i denna gamla ruskiga domsal och fyllde dem med en välklang, som sällan förnummits där. Hans hänförelse smittade åhörarna, hans vädjan till deras heder och ridderlighet kallade till liv de få rester därav, som ännu funnos kvar. De hatade honom för hans förrädiska stämplingar till förmån för änkan Capet, men hans rösts trollkraft hade stämt deras sinnen försonligare mot den unga flickan innanför de anklagades skrank.

De hade lyssnat till honom, utan att göra något avbrott, och när han nu tystnade, framgick det ganska tydligt av dämpade utrop och ögonkast på Juliette, att den allmänna stämningen mot henne hade blivit oväntat sympatisk.

Om en allmän folkomröstning tillåtits avgöra Juliettes öde, är det troligt, att hon blivit nästan enhälligt frikänd.

Medan Déroulède talade, hade Merlin en eller ett par gånger sökt tyda det gåtlika uttrycket i sin vän Foucquier-Tinvilles uppsyn, men allmänna åklagaren, som satt med ansiktet inne i den djupaste skuggan, hade ej rört en muskel under medborgaren Déroulèdes långa anförande. Han satt vid sitt skrivbord, med hakan stödd i handen, och stirrade framför sig med likgiltig, nästan uttråkad uppsyn.

När nu Déroulède upphört att tala och bifallssorlet en smula lagt sig, reste han sig långsamt och sade lugnt:

— Ni påstår alltså, medborgare Déroulède, att den anklagade är en kysk och oskyldig flicka, orättvist anklagad för ett lastbart leverne?

— Det gör jag, svarade Déroulède med hög röst.


167