Försvaret.
— Vill ni nu också tala om för domstolen, varför ni är så färdig att offentligen anklaga er själv för högförräderi, när ni mer än väl har reda på följderna av er handling?
— Skulle någon fransman vilja rädda sitt eget liv på bekostnad av en kvinnas ära? genmälde Déroulède stolt.
En gillande mummel hälsade dessa ord, och Tinville skyndade att svara i undfallande ton:
— Naturligtvis inte. Vi uppskatta fullt ut er ridderlighet, medborgare Déroulède. Samma berömvärda hederskänsla driver er naturligtvis också att påstå, att den anklagade ej visste någonting om de papper, vilka ni säger, att ni förstörde?
— Hon visste ingenting om dem. Jag förstörde dem och visste ej utav, att resterna anträffats. Vid min återkomst hem fann jag, att medborgarinnan Juliette Marny falskeligen anklagat sig själv för att ha i hemlighet förstört några papper.
— Hon sade, att det var kärleksbrev?
— Det är inte sannt.
— Ni påstår, att hon är ren och kysk?
— Det gör jag — inför hela världen.
— Ändå brukade ni ofta besöka denna rena och kyska flickas sovrum, medan hon vistades under ert tak, sade Tinville med avsiktlig sarkasm i tonfallet.
— Det är också osanning.
— Om det är osanning, medborgare Déroulède, fortfor den andre, återgående till sitt förra hala och skenbart undfallande sätt, huru kommer det sig då, att denna korrespondens, som ni medger var förrädisk och därför antagligen hemlig — hur kommer det sig då, att den hittades, ännu rykande, inne i den kyska unga flickans sovrum, medan den sönderskurna portföljen låg nedstoppad och dold bland klänningarna i hennes kappsäck?
— Det är osanning.
— Justitieministern, medborgaren-deputeraden går i god för att det är sanning.
— Det är sanning, sade plötsligt en annan röst — Juliettes.
Orden ljödo klara och tydliga under den korta paus, som följde efter det senaste snabba replikskiftet.
Då teg Déroulède.
168
