Sida:Hennes hämnd 1908.djvu/84

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

»Min är hämnden.»

Vid varje ljud i det stora, ödsliga huset spratt hon till, darrande av ångestfull förväntan. Hade det Damoklessvärd, som hon själv hängt upp, redan fallit ned över deras huvuden, som aldrig visat henne någonting annat än vänlighet?

Hon kunde ej tänka på madame Déroulède eller Anne Mie utan en känsla av den mest pinande och förkrossande blygsel.

Än han själv — den man, som hon så trolöst överlämnat åt en domstol av våldsmän, som ej skulle veta av något förbarmande?

Juliette vågade ej tänka på honom.

Hon hade aldrig försökt att gå till grunden med avseende på sina känslor för honom. Vid tiden för rannsakningen med Charlotte Corday, när hans malmfulla stämma skallade i sin kraftiga vädjan till förmån för den redan dömda, hade Juliette ägnat honom sin varma beundran. Hon drog sig nu till minnes, hur hans starkt verkande personlighet inom henne väckt en känsla av livligt deltagande för den unga flickan, som kommit från sitt stilla hem i den avlägsna landsändan för att fullborda det hemska dåd, som skulle skänka henne ett odödligt namn i många sekler framåt och förmå hennes beundrare att förklara henne »större än Brutus.»

Déroulède bad för denna kvinnas liv, och det var just denna rörande vädjan, som uppväckt Juliettes slumrande energi — hennes nit för den sak, som hennes döde fader ålagt henne att ej glömma. Och det var samme Déroulède, som hon för endast några veckor sedan sett stående ensam inför den rasande folkmassan, som velat slita henne i stycken, förehållande dem deras missgrepp, talande till dem med sin lugna, starka röst och förvandlande deras ursinne till saktmod.

Hatade hon honom då verkligen? För visso hatade hon honom, därför att han trängt in i hennes liv, därför att han vållat hennes broders död och skickat hennes faders gråa hår med sorg i graven. Och framför allt hatade hon honom för att han varit drivfjädern till denna hennes livs ohyggligaste gärning — en gärning, så lumpet otacksam och förrädisk, att den var helt och hållet främmande för hennes natur. Hon började nu till och med

76