sitt land, genomträngd blott af protestantismens stora, befriande grundsatser. Han hade mottagit dem, medan de ännu fylldes af den första ungdomens hela friskhet, innan de förstelnat i ett dogmatiskt system, och han bevarade därför städse dessa grundtankar i deras ursprungliga renhet, utan att ingå på de detaljfrågor, hvilka för nästan alla hans efterföljare blefvo hufvudsak. Ända in i det sista står han såsom protestantismens banérförare, och i de dogmatiska tvister, som ganska snart utbröto inom den evangeliska kyrkan, tog han aldrig någon del.
Hade Olavus längre fått dröja i Luthers närhet, hade hans karaktär kanske ock utvecklats i en annan riktning. Ingen har måhända i högre grad än Luther ägt själens hälsa. Man tänker sig honom helst vid Kätchens sida, omgifven af barn och vänner, glad åt lifvet och ödmjukt tacksam för dess goda gåfvor. »Kan Gud förlåta mig — sade han en gång —, att jag i tjugo års tid pinat och plågat honom med mässläsande, så tager han ej illa upp, att jag någon gång tager mig ett godt glas och i all ärbarhet förlustar mig tillsammans med goda människor och gifver Gud äran — världen må säga därom hvad den vill.“ Hade Olavus stannat inom denna krets, hade han måhända ock fått samma friska syn på lifvet. Nu fick han det ej. Han uppträdde väl med värme mot katolicismens farliga lära om afhållsamhetens dygd, men man märker lätt, att han icke med samma glädje som mästaren förmår att njuta af lifvet. Känslan af den tryckande syndabördan är honom för stark, och mot slutet af hans lif stegras denna känsla nästan till förtviflan. Väl finner
