24
ska snart komma på en spänd fot med den mäktiga katolska kyrkan. För denna fanns det i själfva värket intet fosterland, eller rättare det enda fosterland, kyrkans tjänare ville erkänna, var kyrkan själf, och den enda myndighet, hvilken de ansågo sig vara skyldiga lydnad, var påfven. Men påfvens och kyrkans intressen stodo oftast i strid med fäderneslandets, hvilket visat sig icke blott under unionstiden utan ock under de första åren af Gustafs egen regering. Att framkalla en motrörelse, hvilken kunde försvaga kyrkans inflytande, måste således alltid ligga i regeringens intresse, och den jämförelsevis välvilliga ställning, som Gustaf till en början intog till den gryende protestantismen, förklaras fullkomligt af denna orsak, utan att man därför behöfver antaga, att konungen redan då umgåtts med några planer på en religionsförändring inom riket. Ett dylikt steg hade då varit alldeles för vågadt, och man kände år 1523 alldeles för litet, hvad den nya rörelsen i själfva värket bar i skölden, för att en så praktiskt klok man som Gustaf Vasa skulle hafva inlåtit sig på några afventyr i den vägen. Ur politisk synpunkt var det honom nog att låta den nya rörelsen sköta sig själf utan att stäckas af statsmakten. På våren 1524 lät han därför tydligen på Laurentius Andreas initiativ kalla Olavus Petri till Stockholm, där han anställdes såsom stadens sekreterare och sattes i tillfälle att bearbeta den talrikare och mera inflytelserika hufvudstadsbefolkningen.
Den syssla han nu erhållit var af en juridisk- administrativ art, och med sin sedvanliga energi kastade sig Olavus på de nya uppgifter, som platsen med-
