förde, samt sökte äfven på dem tillämpa protestantismens stora principer. Såsom bisittare i stadens råd nödgades han nästan dagligen vara ett vittne till den ofta upprörande grymma rättskipningen, enligt hvilken äfven obetydliga förseelser kunde beläggas med dödsstraff. Förmodligen var det under intryck däraf som han nedskref de domarregler, hvilka sedermera aftryckts i början af de flesta upplagor af Sveriges rikes lag. Den personliga uppfattning, hvilken han häfdade på religionens område, sökte han att göra gällande äfven på rättens. Man skall säger han bland annat här — “döma gärningen efter hans mening, som henne gjorde, det skedt år efter berådt mod eller ej“. Äfven mot den stränga gammaltestamentliga åsikt, som i straffet företrädesvis såg en rättvis vedergallning, uppreste sig hans protestantiska känsla, ty “allt straff bör vara till förbättring, och straffet bör vara sådant, om möjligt är, att det icke förhindrar honom, som straffad varder, till att bättra sig“. Äfven talade han för mildare straff i allmänhet samt uppträdde särskildt mot tortyren — redan två och ett halft århundrade innan denna upphäfdes i vårt land. “Efter den bekännelse — skref han — en varder pint och plågad till, skall ingen dömas, ty sådana bekännelser pläga vara falska, och ofta sker, att många bekänna det, som aldrig sant var eller skedde, för den pinas skull de lida. Och hvad rätt vore det, om man skulle pina och plåga den, som man intet kunde betyga öfver? Skall man ock alltid vara mera benägen till att hjälpa än att stjälpa. Forty det är fast bättre
