26
att gifva en brottslig lös, än att pina och plåga honom, som obrottslig är.“
Men jämte sina egentliga ämbetsgöromål hade han en annan och viktigare uppgift — att predika den nya läran för hufvudstadsbefolkningen. Visserligen var denna ej alldeles obekant med den rörelse, som samtidigt pågick i Tyskland, men med några få undantag betraktade väl hvarje stockholmare dessa kätterier med en helig fasa. Det var därför ingen lätt och ofarlig sak att angripa en dylik öfvertygelse. Olavus broder Laurentius Petri yttrade också om dessa första år i hufvudstaden: “det var den största hopen emot och svårliga förtretligt, att så skedde, och hade dock ingen (såsom dem syntes) den de här före skylla och deras harm uppå släcka kunde än predikanterne, som genom Guds ord sådant hade kommit till väga. Därföre måste ock de samma stå i mål för allom och kläda så många förgiftiga tungors mordskott, ty den hölls då för den bästa och Gudi kärast, som mest orkade ropa på lutheraner, kättare, trospillare, gudsförrädare och hvad annat sådant var för hädelseord, som någon visste eller kunde upptänka. Den ene sade, att han ville våga på dem en gammal badstuga, den andre en gammal lada, den tredje så många lass ved, så mycken tjära, torf, näfver o. s. v. Och tycktes, att man icke bättre kunde städja någrahanda kostnad, än det han uti så måtto hulpe till, att slika förbannade kättare och skadeliga människor kunde vara borttagne af jorden. Detta allt veta de väl och kunna betyga, som nu äro så till ålders komne och draga till minnes hvad för sex och fyrtio år sedan — detta skrefs 1566 — och sedan en god tid
