framåt skedde, då rena Guds ord af min salige broder M. Olof Petri samt med de andra, som uti saken rättsinnige voro, allmänt både muntligen och skriftligen först blef här förkunnadt.“
Olavus och hans vänner — väl antagligen de unga män, hvilka han redan i Strängnäs vunnit för den nya läran — hade således ett hårdt och ofta otacksamt arbete, som nog ej sällan gjordes än svårare genom de öfverdrifter, till hvilka några från Tyskland hemvändande predikanter gjorde sig skyldige. Men i det hela så måtte dock oerhördt mycket hafva uträttats endast under de tre första åren af Olavus Petris värksamhet. Utan ett åtminstone någorlunda manstarkt protestantiskt parti skulle Gustaf Vasa säkerligen ej hafva vågat att vid Västerås riksdag uppträda så som han gjorde.
Om innehållet i dessa predikningar veta vi intet, så vida vi ej äga rätt att antaga, att de varit af ungefär samma art som dem, hvilka han några år därefter (1530) utgaf af trycket. Den predikometod, som här tillämpas, skiljer sig skarpt från den som kort forut varit den öfliga.
Man har länge påstått, att man under medeltiden så godt som alls icke känt till någon predikan på modersmålet. Denna åsikt är visserligen falsk; under medeltiden predikade man kanske föga mindre än under reformationstiden, men man predikade på ett annat sätt. De lutherska presternas predikan var evangelisk, under det att innehållet i munkarnes mest bestod af järtecken, mer eller mindre enfaldiga helgonlegender och krystade, allegoriska utläggningar af skriften. Slutet af medeltiden var en allegoriens tidsålder, och detta
