ett försök att strängt tillämpa den evangeliska predikans principer. I företalet börjar han med att påpeka betydelsen af det stora arbete, som senast fullbordats, nämligen öfversättningen af det nya testamentet. “Men“ säger han — “det hafver dock mindre hulpit än man trott hade, emedan den heliga skrift hafver i lång tid varit nederlagd, att ingen eller ock ganska få hafva henne brukat; därföre hafver ännu det enfaldiga klerkeriet haft de klagomål, att texten hafver varit dem oförståndelig, ändock att han hafver varit utsatt på svenska.“ För att afhjälpa denna brist hade han nu utgifvit denna postilla. “Man hafver“ — fortsätter han — “henne icke skrifvit för deras skull som förståndige äro, utan för deras skull, som ännu föga grund hafva i skriften, att de måga sig med det första härmed behjälpa, men sedan de äro komna själfva så på grunden, att de veta, huru de skola bruka skriften och hvartåt hon vill lända, så kan till äfventyrs denna postilla ej mera göras behof. Ja gifve Gud, att våra klerker kunde så mycket förbättra sig, att de intet skulle henne behöfva; och vore visserligen alltid bäst att läsa själfva skriften, hvar förståndet så tillräckte, dock hvar förståndet icke så tillräcker, så måste vi krypa så länge, tills vi lära gå.“
För vår tid är framställningssättet nästan barnsligt enkelt, men predikanten vände sig till en menighet, hvilken var obekant med kristendomens enklaste satser, och han måste därför tala ett språk, som äfven den okunnigaste kunde förstå. Alla de konstlade, allegoriska tolkningar, hvilka möta oss på hvarje blad af medeltidens predikningar, äro här bannlysta, järtecknen, fablerna och människodikterna äro likaledes utmönstrade,
