underbart tilltalande, är deras frihet från all teologisk kammarlärdom . Han hade varit i Tyskland endast under de år, då protestantismens stora, befriande tankar arbetade sig fram, och han bevarade städse de första intrycken från denna andliga frihetsrörelse. Öfver allt hvad han skrifver, hvilar det därför en fläkt af ungdomsfriskhet. Man känner, hur de nya tankarna likt sunda hafsbrisar stryka fram genom den gamla världsåskådningens kvalm; vid alla dessa rituella och konfessionella obetydligheter, på hvilka de lutherska teologerna sedermera spillde sin kraft, uppehåller han sig aldrig, utan har sin blick ständigt riktad på det väsentliga, på grundtanken i Luthers lära.
Protestantismen var för honom i främsta rummet den kristliga frihetens religion. Redan från början hade han afkastat det ok, som de medeltida skolasternas auktoritet lagt på den religiösa forskningen. Guds ord – säger han – äro klara nog i sig själfva. Vi skola blott “betrakta den ena skriften med den andra och draga dem tillhopa, så uttyder väl den ena skriften den andra, och därmed behöfver hon ingen människas glossor eller tilläggning“. Fullständigt vill han väl ej förkasta dessa lärda utläggningar, ehuru han i praktiken ytterst sällan använder dem, men han bestrider, att de i något afseende kunna anses normgifvande för vår tro. “Förnimma vi – yttrar han om medeltidens teologer — att de bruka skriften rätt, skola vi gärna taga vid deras skrifvelse, men hvar de icke hafva drabbat på rätta meningen, skola vi låta deras uttydelse fara. Icke hafver det häller varit deras vilja, att vi mera skulle följa dem efter, än som vi se dem hafva rätt att stå uppå.“
