52
Lika litet ville han i påfven och kyrkan erkänna auktoriteter, för hvilka människan var skyldig att böja sig, äfven då dessa ej kunde stödja sina påbud med skriftens ord. “När vi — yttrar han — anammade kristendomen, sade vi Gudi huldskap och trohet till att blifva vid hans helga ord, så att hvad dem vore emot, skulle vara oss emot, och hvad dem vore med, det skulle vara oss med. Nu gifva samma hans ord en kristlig frihet före, så att vi ej skola bepliktade vara till någon särskild klädnad och mat eller att vara utan äktenskap, och ej till särskilda rum och städer eller till annat sådant bebundne vara, utan i alla stycken vara fria att göra och låta, där vi icke hafva Guds särskilda befallning uppå, så att det Guds ord låter fritt blifva, det skola vi ock låta vara fritt.“ Denna frihet utsträcker han vida längre än hans efterföljare ansågo rådligt. Så t. ex. påpekar han striden mellan den grekiska och den romerska kyrkan om tiden för påskens firande och fortsätter: “men det var aldrig apostlarnas mening, att de skulle så hårdeliga hålla sig vid sådana utvärtes ting, att där skulle någon tvedräkt af komma, ty att kristendomen står icke i sådana utvärtes ting, utan i en rätt tro och broderlig kärlek; man kunde väl vara kristen ändock man aldrig hölle påskhögtid“. På samma sätt förhåller det sig med söndagens särskilda helighållande, och — tillägger han på ett annat ställe — “man kan väl varda salig, ändock att man aldrig hölle Herrens nattvard“.
Den romerska kyrkans alla stadgar om fastor, späkningar, celibat o. d. voro därför för honom endast ett hedniskt försök att beröfva människan den frihet,
