som Gud hade medgifvit henne. Och såg man närmare efter, var det en underlig fasta, som kyrkan förordade. “Man håller sig från kött och smör, och slår sig full med allehanda fisk, så att kroppen får sin fyllnad så väl om fastedagar som andra dagar — och än ytterligare därtill. Och de där rike äro, kopa sig smörbref och friheter af påfven och äta hvad dem täckes, och lycktas så därmed, att de fattiga varda tvingade och de rike äro fria. Den rätta fastan är att man alltid hafver återhåll i mat och dryck, så att man alltid är nykter och icke förtyngd af frosseri och dryckenskap, och sådan fasta skall hållas hvar dag och kan väl ske med allehanda mat.“
Af samma skäl äro vi ej pliktige att bedja några vissa böner eller hålla några bestämda bönestunder, ty hela vårt lif skall vara en enda fortsatt gudstjänst, så till vida som vi ständigt skola vara genomträngda af kärleken till Gud. »Den som sitter i fängelse — säger Olavus — ehvad han gör, äter eller dricker, sofver eller vakar, ligger eller sitter, hafver ju alltid en innerlig trängtan därefter, att han måtte varda lös. Så skola vi ock hafva en idkelig trängtan därefter, att Gud ville gifva sin nåd därtill, att hans namn varder helgadt i oss, att hans rike måtte tillkomma, att hans vilja ske måtte och annat sådant som vi begära. Detta är en andlig bön, och ligger all makten på henne. Men den bön, som sker med munnen, är emot denna en ringa sak. “Äfven våra s. k. goda gärningar hafva intet att betyda för vår frälsning, så vida de ej springa fram ur detta personliga förhållande till Gud, “ty allt det vi göra, förr än vi äro rättfärdige i hjärtat, det är ondt för Gud“.
