54
Det var således ett frihetens evangelium, som Olavus Petri predikade, och denna frihet hade blott en enda gräns — Guds egna ord. Hvar funnos då dessa? Detta var en fråga, på hvilken reformationens män icke ville djupare ingå och hvarpå de knappt häller på bibelforskningens dåvarande ståndpunkt kunde ingå. De tilläto sig väl att betvifla äktheten af Jacobs epistel, de kunde uppdraga en viss skillnad mellan det nya och det gamla testamentet, så att Olavus Petri t. ex. yttrar, att man ej “skall för den skull vara pliktig att göra så, att David så gjorde“, men inför det nya testamentets obestridt äkta skrifter upphör vår frihet; dem äro vi pliktige att i allt lyda. I dem ligger all den sanning vi behöfva, och någon utveckling utöfver denna är icke möjlig. Men hvarför Pauli epistlar skulle vara till själfya arten skilda från den något yngre Ignatius’, kan Olavus ej besvara. “Jag finner vara skrifvet i historierna, att Ignatius var apostlarnes lärjunge, men att hans skrifvelse skulle varda hållen för en apostolisk skrifvelse, finner jag icke vara skrifvet.“ Men Paulus tillhörde ju icke häller egentligen apostlarne, utan hade först genom den kristliga traditionen satts i paritet med mästarens personliga lärjungar. Hvarför skulle då hans skrifter äga en afgörande auktoritet och icke Ignatius’? Genom att icke besvara en dylik fråga, hade reformatorerna tyst erkänt den kyrkliga traditionens betydelse åtminstone i en punkt. De nödgades äfven erkänna den i andra. Då Paulus Helie anmärkte , att det icke af skriften kunde bevisas, “att Guds son är ens med fadern i gudomen, gör han — säger Olavus — alla de helga fäder, som voro i det concilio, som
