56
öfver sin egen, utan öfver Guds allmoge och sina medbröder.“ Med andra ord: han är till att utbreda Gudsriket på jorden; om han icke detta gör, har han svikit sin plikt såsom konung.
Att Olavus Petri med dessa stränga fordringar icke kunde vara en kansler efter konungens sinne, är tydligt. Gustaf hade en praktisk uppfattning af statens uppgift, Olavus Petri satte dess mål i en religiös pånyttfödelse. Den förre var en lika stark realist som den senare var idealist, och följden blef, att deras samvärkan ganska snart afbröts. Redan efter två år nedlade Olavus Petri sin befattning, och konungen gaf honom det föga smickrande vitsordet, att han var lika duglig till kansler som “en åsna till luteslagare“ eller “en frisisk ko till att spinna silke“.
Men Olavus Petri drog sig därför ej tillbaka från all politisk värksamhet. Han började nu arbeta på en skildring af Sveriges historia — ett arbete, som genom hans sunda historiska kritik, hans manliga språk och omutliga sanningskärlek under århundraden skulle stå oöfverträffadt. Syftet med denna historia är dock knappt det samma som man i våra dagar uppställer för ett dylikt arbete. “Därest man — säger författaren — allenast vill läsa krönikor för förvetenhetens skull eller hafva däruti tidsfordrif, är det så godt oläset som låset.“ Snarare kan syftet sägas vara ett moraliskt. Det var en spegel, som han satte upp för folket. Genom sin skildring af de gångna tiderna ville han ställa en maning till de lefvande, och detta gör han i kraftiga och allvarliga ord.
