Sida:Historietter.djvu/109

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

SANN HISTORIA


berättade allting på ett så lifligt och rörande sätt.

Men tiden läker alla sår, och katten är död, och han har dessutom ingenting med min historia att göra.

Ja... Det var en gång ett plank. Det var visst i någon af de tarfligare stadsdelarna, på Söder eller Kungsholmen, eller kanske det var på gamla Ladugårdslandet; här i Stockholm var det emellertid. Det var ett tämligen gammalt plank, och det hade i alla världens tider begagnats som en genväg mellan gatan och hökar Wålbergs trädgårdstäppa af en skara skrattande och gråtande och grälande barn; och på det sättet hade planket bliivit bortskämdt med lif och rörlighet och gladt sällskap. Nu hade det i hast blifvit öfvergifvet. Fattigt folk har inte alltid pelsverk ens åt sig själfva och ännu mindre åt barnen; därför stodo de nu bara i portgången en stund och stampade och fröso,

95