SYNDENS LÖN
Vi hade lagt ringarna och svärden i en hög på marken och stodo nu i grupper och hviskade och logo, medan skymningen föll på. Men den unga flickan kom fram till mig ur skymningen och tog min arm och förde mig afsides bakom en lada.
»Ni måste svara mig på en fråga,» sade hon. »Har provisorn verkligen skrifvit sina verser själf?»
Hennes röst skälfde, och hon försökte se bort, medan hon talade.
»Ja,» sade jag. »Han skref dem i natt. Jag hörde honom gå af och an i sitt rum hela natten.»
Men när jag hade sagt detta, kände jag ett styng i mitt hjärta; ty jag såg, att hon var ett vackert och älskligt barn, och att det var en stor synd att bedraga henne så.
»Hvem vet,» sade jag till mig själf, »hvem vet: kanhända är det denna
- 110
