Sida:Historietter.djvu/125

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

SYNDENS LÖN


synd, om hvilken skriften säger, att den icke kan förlåtas.»


*


Skymningen tätnade och det blef natt, och det brann en stjärna mellan träden i ungskogen, där vi gingo par om par.

Men jag gick ensam.

Jag minns icke längre, hvilka vägar jag gick den kvällen. Jag skilde mig från de andra och gick djupare in i skogen.

Men djupt inne i skogen bland granarna såg jag en björk, hvars stam lyste hvit. Vid denna stam stodo två unga människor och kysste hvarandra. Och jag såg, att den ena af dem var den unga flickan, som doftade af barrskog och ljung. Men den andre var farmaceuten, och det var en helt vanlig farmaceut med hvit väst. Och han

111