ATT DÖDA
Det var på vintern. Det snöade hvarje dag, och hvarje dag gick jag i skogen med en gammal dålig bössa och en svart pudel vid namn Gustaf. Jag jagade icke. Stundom sköt jag till måls på grankottarna för att förströ mig och för att roa Gustaf, som vid hvarje skott hoppade och skällde högt af förtjusning öfver smällen. Den skrämde honom icke, ty han hade ännu icke lärt sig, att en bössa är ett mordredskap.
En dag, då det redan började skymma, mötte jag en liten räf. Han hade varit nere i bygden i affärer och var nu på hemväg med en spräcklig höna i gapet. Jag stod gömd bakom en enbuske, och han sprang tätt förbi mig utan att se mig. Jag lade an och sköt. Hvarför? Det brukas så.
Räfven sprang ännu några steg framåt, som om ingenting hade händt. Därefter tvärstannade han plötsligt liksom förvånad och släppte hönan. Och med
