ATT DÖDA
ett svagt, ängsligt läte sträckte han ut sig på snön och dog. Gustaf, den svarta pudeln, som ännu nästan var en valp, rusade fram i vild förtjusning med sitt muntraste skall och nafsade honom lekfullt i ena örat. Men i nästa ögonblick förstod han att det främmande djuret var dödt. Det kom en obeskrifligt skygg och rådvill blick i hans svarta glänsande ögon. Slutligen smög han sig med slokad svans tätt intill mig och gnällde sakta.
Jag lät räfven ligga och gick hem, ty jag frös.
Nästa dag gick jag samma gångstig fram, ty den var min älsklingsväg. Jag gick småhvisslande stigen framåt och tänkte icke längre på det som hade händt dagen förut. Med ens ryckte jag till och tvärstannade: på marken framför mina fötter låg en död räf. Kråkorna hade hackat i det blodsprängda, uppåtvända ögat.
- 156
