Hildebrands ytterligare befallning i 11:te Sæculo, at Gudstjensten ej feck hållas på något för allmenheten bekant språk. [1] De så kallade Andeligas högmod hade utan twifwel warit orsak til samma obilliga författning, och deraf kom, at Gudagtighets öfningar då bestodo mäst i åhörande af obegripelig sång och Mässa, präktige Ceremonier, Processioner, brinnande waxljus och Musik, som alt kunde förorsaka en blind undergifwenhet för Religion, med fördelad wördnad emellan GUD och Munkar. Derigenom tiltog okunnoghet i rätta Christendomen, och den i Norden plantade Församling förswagades altmer, emedan Gudstienst, sång och Musik blefwo missbrukade under Påfwiska widskeppelser. Förtjenar dock ihogkommas, huru wid Domkyrkorne i Riket denne tid funnits angelägit, at underhålla många wäl öfwade och förfarne Chor-sångare och Mäss-Präster, hwarföre äfwen sådan lärdom i synnerhet drefs wid de allmänne Scholar, til dess Upsala Academie blef instiftad år 1476, hwarefter sedan flere inrättningar der gordes til sång och spel-konstens fördel. Wi kunne i öfrigit sluta, af flere forntids lemningar, at Kyrko-Musik och Instrumenter i Catholska tiden, här i Riket warit i slätt afseende, emot dess nu egande skick, som ock wid Orgwerks beskrifningen får anmärkas. [2]
