skäl, må han derföre kallas: Musices Sacræ in Svecia instaurator & restaurator, eller Swenska Kyrko-Musikens både upfinnare och förbättrare. At Orgwerks spelningen tillika med Vocal- och Instrumental-Musiken i Kyrkorne på detta Hundrade tal, dock förnämligast innom 50 år, blifwit bragt til nu warande högd, är lätt at finna; sådant wisar sig förnämligast i Stockholm och någre andre Städer, hwaräst konst och utöfning, genom förfarne Män hunnit utspridas, [1] utom det at ock i wissa Lands-Församlingar träffas wedermälen af denne wetenskapens förkofran. Wi hafwe redan nämnt
- ↑ Olikhet emellan de gamlas och wår tids mer upöfwade och behagelige spelning på Orgor och andra Instrumenter, märkes bäst om man betragtar den method, som derwid ännu brukas i en del Städer och Lands-Kyrkor, af någre ännu lefwande åldrige Musici särdeles Organister, som lärdt konsten för 40 a 50 år sedan, af de då såsom förfarne ansedde män, och jemför sådant med den utöfning i wår tid höres af dem, som genom de nu bekante
arbete har således ej allenast i lifstiden, utan ock efter döden, warit et medel til många Menniskors andagts rörelser. Huru han egt färdighet på flere Instrumenter, kunnat imitera alla Natjoners smak i Musik, är redan nämdt p. 107, men, at han warit en lärd man, samt haft wördnad för Religion må icke förgätas. Aschetons betraktelse öfwer döds-sångs bätring tr. 1743, ifrån Ängelskan af honom öfwersatt, tienar til bewis af hans styrka i Språket.
