at öfning i en sådan konst icke wäl skickade sig til den Romerska alfwarsamheten och tapperheten, så märktes hos dem länge något slags förakt för Musik i allmenhet, ehuru man likwäl funnit någre förnäme Romare, såsom: Appius Claudius, Gabinius, Lic. Graffus och flere wäl förfarne och öfwade på Sträng-spel; fast än sådant, ibland hederligt folk i Rom, lärer warit mycket sällsynt; men så war dock Musik wid Skåde-spel, och i Fält nog brukelig. Kejsar Nero hade i yngre åren lärt denna konsten, och derföre fattat så stort behag, at han ej allenast i sitt hof underhållit flere Musikanter, [1] utan ock, på mynt och målningar, låtit föreställa sin bild med Instrumenterna Lyra och Cithra. I hans tid, blef derföre Musiken ibland de öfningar, hwaruti de Romare begynte täfla med hwarandra om företräde, särdeles, wid de så kallade Neronia eller Skåde-spel. Kejsarene Galba, Wespasianus, Trajanus och Hadrianus, befordrade äfwen denna konsten; någre af dem
- ↑ Svetonius in vita Neronis, och Bonnet dans l'Histoire de la Musique, berätta åtskilligt om Nero, det säges at han ifrån Alexandria haft flere stora Mästare, som njutit ansenlig Sold, ibland hwilka Menecrates och Terpuus nämnas, såsom twå förträffelige Cither-spelare. Den sednare skall i synnerhet efter afton-måltiden ofta roat honom, och underwist i Sång-konsten. Redan den tiden, woro Musikanterne på det präktigaste klädde, och Instrumenterne inlagde med Guld, Perlemo och Elphenben.
