de regnade ned i floden, och det var rysligt vackert, om en stund vände ångbåten omkring en udde, och ljuset från dess lanternor skymdes undan, och ljudet ifrån den dog bort efter hand, och så var det tyst på floden igen; och litet senare kommo svallvågorna från den fram till oss och vaggade flotten en smula, och sedan hörde man ingenting igen på länge utom att kanske grodorna kväkte.
Efter midnatt gick folket i land till sängs, och då blevo stränderna alldeles kolsvarta i två eller tre timmar — inga ljusglimtar syntes till längre från stugfönsterna. De där ljusglimtarna voro vår klocka — den första, som visade sig igen, betydde, att morgonen var nära, och då sökte vi genast opp ett ställe, varest vi kunde lägga i land och gömma oss.
En morgon ungefär i daggryningen träffade jag på en kanot och gav mig av med den över ett sund till fasta landet — det var bara ett par hundra alnar brett — och rodde ungefär en mil uppefter en bäck inne i en cypresskog för att se efter, om jag kunde finna några bär. Just som jag for förbi ett ställe, där ett slags fästig gick över bäcken, kommo ett par karlar springande på stigen så fort de någonsin kunde röra benen. Jag trodde det var alldeles ute med mig, för varenda gång någon tycktes jaga efter någon annan, trodde jag alltid, att det var efter mig — eller kanske efter Jim. Jag stod just i begrepp att raska på därifrån, så fort jag kunde, men de voro nu alldeles nära inpå mig, och de ropade till mig och bådo mig rädda deras liv — de sade, att de inte alls hade gjort någonting ont, och ändå förföljde man dem — både karlar och hundar voro dem i hälarna. De tänkte tvärt hoppa i kanoten, men jag sade:
»Nej, låt bli. Jag hör inte hundarna och hästarna än, så ni har tid på er att krypa genom buskarna och gå oppför bäcken en liten bit, och gå sedan ner i vattnet
