och vada hit ner till mig och kom upp i kanoten — då kunna hundarna inte vädra edra spår.»
De gjorde så, och så snart de hade kommit ombord begav jag mig i väg till vår holme, och omkring fem eller tio minuter senare hörde vi hundarna på långt håll och huru karlarna ropade. Vi hörde, huru de kommo utför bäcken, men vi kunde inte se dem; så tycktes de stanna och söka en stund, men som vi avlägsnade oss allt längre och längre, kunde vi till sist knappast höra dem, och då vi hade farit en mil genom skogen och kommit fram till floden, var allting lugnt och tyst och vi rodde över till holmen och gömde oss i ett busksnår och voro räddade.
Den ene av de två karlarna var sjuttio år eller så omkring och var flintskallig och hade grå polisonger. Han hade en gammal trasig slokhatt på huvudet och var klädd i en flottig blå ylleskjorta och ett par gamla, trasiga blå klädesbyxor, som voro nerstoppade i stövlarna, och hemstickade strumpor — nej, det var sant, han hade bara en. Och så bar han en gammal blå klädesfrack med långa skört och blanka mässingsknappar kastad över armen, och båda två buro var sin gamla nersmorda, fullproppade nattsäck.
Den andra var omkring trettio år och var ungefär lika tarvligt klädd. Efter frukosten lade vi oss och språkade med varandra, och det första, som kom i dagen, var att de där två herrarna inte kände varandra.
»Va' va' de', som skaffa er ledsamheter?» frågade den flintskallige den andra kamraten.
»Jo, jag har en tid sålt ett medel att ta bort vinsten från tänderna — å det tar också verkligen bort den, men vanligen följer emaljen med också på köpet — å så stannade jag omkring en natt längre dår, än jag hade bort, å jag höll just på att smyga mig därifrån, då jag råkade på er där uppe vid vågen, å ni talte om för mig, att dom va' på väg efter er, å bad mig hjälpa er
