olycka, och uppmanar er att vända ryggen åt den där skälmen och inte ha något att göra med honom, den okunniga landstrykaren, med hans idiotiska grekiska och hebreiska, som han kallar det. Han ger sig ut för att vara den han icke är, men masken är för tunn — man ser hans verkliga drag genom den; han kommer hit med en mängd tomma namn och händelser, som han har plockat opp, Gud vet var, och sådant tar ni för bevis, och så hjälpa edra dåraktiga vänner här, som ändå borde ha bättre förstånd, till att narra er. Mary Jane, du vet att jag är en vän och till på köpet en oegennyttig vän; hör nu på vad jag säger: kasta den här eländiga lymmeln på dörren — jag ber dig gör det. Säg, vill du det?»
Mary Jane rätade opp sig, och herreje vad hon då var vacker! Och så säger hon:
»Si här mitt svar!» Hon lyfte upp påsen med pengarna och räckte den till kungen och sade: »Tag dessa sex tusen dollars och placera dem åt mig och mina systrar på vad sätt ni behagar och giv oss icke något kvitto på dem.»
Därpå slog hon armarna omkring kungen på den ena sidan, och Susanna och den harmynta gjorde detsamma på den andra sidan. Och alla de närvarande klappade händerna och stampade i golvet, så att det riktigt dånade, och kungen höll opp huvudet och smålog stolt. Så säger doktorn:
»Som ni vill då! Jag tvår mina händer i den här saken. Men jag säger på förhand till er allesamman, att det kommer en dag, då ni ska' komma att känna er riktigt sjuka, varenda gång ni tänka på den här dagen» — och därmed gick han sin väg.
»Mycket bra, herr doktor», säger kungen i gäckande ton: »då ska' jag försöka förmå dem att skicka efter er.» Och alla skrattade åt hans ord och sade, att det var ett utmärkt bra påhittat svar.
