där man har sågat, så att inte en gång den skarpsyntaste sbirr kan si nå' tecken till, att man har sågat någe, utan tror, att sängfoten ä' fullkomligt hel å riktig. Å den natt då man ä' färdig att ge sig av, ger man sängfoten en spark, så han ligger där, tar loss kedjan å ä' fri. Se'n har man bara att haka fast repstegen vid fönstergallret, klättra ned på den, bryta av benet i slottsgraven — för repstegen va' nitton fot för kort, begriper du — å utanför har man sina hästar å sina trogna vasaller, å de lyfta opp en å lägga en tvärs över en sadel, å så bär de' i väg till ens fädernesland Langudoc eller Navarra eller var de' nu ä'. Sir du de', du, Huck, de' ä' stiligt, de'! O, om de vore en slottsgrav utanför de' här huset ändå! Om vi få tid den natt, då vi ska' fly, ska' vi ta å gräva en.»
Jag sade:
»Va' ska' vi ha en slottsgrav till, då vi ska' gräva ut honom?»
Han brydde sig inte om, vad jag sade. Han hade glömt mig och allting annat, och satt där med hakan i handen och funderade. Om en liten stund drog han en suck och skakade på huvudet; så suckade han en gång till och sade:
»Nej, de' duger inte… de' ä' inte absolut nödvändigt.»
»Va' ä' de' du tänker pä?» frågade jag.
»Jo, att såga av Jims ben», svarar han.
»Herrije!» säger jag; »inte kan väl de' vara nödvändigt. Varför skulle du vilja säga av benet på honom?»
»Jo, några av de bästa författarna har gjort så. Dom kunde inte få lös kedjan, å då tog dom bara ä högg av handen å gnodde i väg. Å ett ben skulle vara ännu bättre. Men vi måste låta de' vara. De' ä' inte nog nödvändigt i de' här fallet, å dessutom ä' Jim en nigger å skulle inte begripa skälet till'et å huru man brukar göra i Europa, så vi få låta de' vara. Men de' ä'
